Trädgården har nog delvis blivit min plats för att jag inte kan motstå matrealen... Uttryckssättet i en trädgård är samtidigt mer fritt, mer grovhugget och prestigelöst. Det mjuka och hårda möts och den mjuka växtkraften vinner alltid - nästan alltid. Jag är svag för det spirande gröna, nästan lika svag som jag är för sten. Då tänker jag inte på märkvärdiga stengångar eller välputsad marmor utan på helt vanlig och av naturen formad - sten! 

Jag har plockat sten så länge jag kan minnas och som barn fanns nästan alltid en sten på fickan. Jag fastnade för en form som påminnde om något i fantasin, alternativt en med blänkande metaller. En sten var i lekens värd helt plötsligt en diamant och starten på en roll-lek i skogskojorna. Vi glömde gå hem och äta - vi hade ju en skatt att vakta!

Vuxen blir man till slut, men en särskillt annorlunda människa blir man nog inte! Fjolårets semester tillbringades i goda vännerslag på Gotland. Stina - min barndomsvän, som då känner min svaga karaktär väl - tog med mig på stenplockarturer till havet. Helt oemotståndligt! Efter en vecka var halva koffertutrymmet fullt av sten. Min man såg frågande ut, men vet så väl att det är bäst att låta mig hållas. Vid denna shoppingtur var det i alla fall gratis, tillskillnad från när jag går loss hos herr Kamprad.

Det som - väl hemma - såg ut att bli en besvärande stenhög mitt på gräsmattan, kom sedan att med eftertanke pryda diverse skrymslen och vrår. Små högar på fönsterbänkar, kantsten till växthuset och sedan en liten välkomsthög på farstutrappan. Och den säger faktiskt något om den som bor där...

Den stora svarta stenen plockade jag vid Ihreviken på norra Gotland, den har nu fått en silvertext. Jag säger bara - ekologiskt! 

Dessutom bär var sten på ett minne - ett minne av sommaren!